Upp till kamp för ett solidariskt samhälle

Det är deppigt just nu. Valutgången var ganska förutsägbar. Likväl tycks det ligga i den mänskliga naturen att hoppas på det bästa innan det värsta scenariot blivit verklighet.
Men det är inte lätt.
Här har vi upplevt fyra år med
– stor arbetslöshet, rekordstor för ungdomar,
– massutslagning ur a-kassan,
– en politik ’ta av de fattiga och ge år de rika’,
– urholkning av trygghetssystemen
– utförsäljning av gemensamt ägda verksamheter, bl.a. skola och sjukvård, i vissa fall till riskkapital bolag skrivna i skatteparadis
– en ¼ miljon fattiga barn
mm

Det var klockrent läge för en kraftsamling att sätta stopp och vända utvecklingen, för en återgång till målsättningen ett solidariskt samhälle. Varför lyckades man inte slå hål på det förrädiska begreppen utanförskap och arbetslinje, det oförskämda kapandet av benämningen arbetarparti. Varför blev valrörelsen så sent taggad? Sex borgerliga partier i riksdagen, varav ett rasistiskt. Vilket nerköp för Sverige!

Någonstans har socialdemokratin gått vilse och tappat ideologiskt fotfäste. Man talar inte klarspråk.
Klassdimensionen går förlorad när man slåss om mittenväljare. Hur skall man uppfatta kritiken av borgarna som skattesänkare när man i praktiken accepterar sänkningarna som gjorts? Man har inte klarat av att hantera problemet att skattesänkningar gynnar så stora grupper, medan kostnaden drabbar utsatta som är färre i antal, fattiga, sjuka, arbetslösa, pensionärer. Regeringen kan köpa röster som betalas av andra och samtidigt framstå som seriös och ansvarstagande.

Regeringen har varit duktig på att ljuga med statistik, svårt att försvara sig emot. Ett exempel: uppgiften satte sig om att 140 förtidspensionerades per dag på den gamla sosseregeringens tid – därför behövdes en arbetslinje. Ingen talade då om för mig att denna siffra inte inkluderar människor som liksom en mig närstående person arbetar 50 procent och har 50 procent tidsbegränsad sjukersättning pga reumatisk sjukdom. Det antal som förtidspensionerats på riktigt, alltså 100 procent, mellan 1998 och 2006, är 51 personer per dag, inte 140. Säkert förtidspensionerades en del i onödan
förr, det har man erkänt, men siffrorna är vilseledande. Nuvarande regeringens rehabiliteringsinsatser har inte heller varit uppseendeväckande.

Sverigedemokraterna vill jag inte tänka på. De är välorganiserade och målmedvetna. Medialogiken har gett dem maximal exponering. All spekulation i förväg gav dem ökad legitimitet. Deras otäcka rötter i vit makt rörelser har man inte sett några inslag om. Den nästan totala mansdominansen är löjeväckande.

Då tänker jag hellre på att bland ungdomarna i skolvalen vann miljöpartiet och att i det riktiga valet unga i högre utsträckning än äldre också röstade grönt. Tänk om klimat och miljö framställts som den framtidens ödesfrågor de är, om Sveriges krig i Afghanistan eller närmandet till NATO varit levande frågor i valet. Framtiden för vänsterpolitik kan inte vara att slåss om hundralappars skattereduktion hit eller dit. Det behövs en stark gräsrotsrörelse som syresätter den politiska kampen. 2,7 miljoner fransmän gav sig ut den 7 september på gator och torg till försvar för sina trygghetssystem. Att försvara våra och kämpa för ett jämlikt samhälle är trots allt inget omöjligt mål att ställa upp. Det var inte så länge sedan de röd-gröna lågt högt över alliansen i opinionsundersökningar. Upp till kamp!
Ianthe Holmberg