”Sverige bör arbeta för förbud mot kärnvapen”

-Så länge kärnvapnen finns kvar finns risken att de används, skrev Gunnar Westberg i Svenska Dagbladet inför Hiroshimadagen. Det enda sättet att undvika att kärnvapnen används är att avskaffa dem. Allt som behövs är den politiska viljan.

Obama i Hiroshima

President Barack Obamas på besök i Hiroshima i maj i år. Han blev då den första sittande amerikanska presidenten att besöka platsen för den första användningen av kärnvapen. Här tillsammans med Japans premiärminister Shinzo Abe. Foto: Carolyn Kaster/TT
En feministisk utrikespolitik borde vara en politik för nedrustning, särskilt för avskaffande av de vapen som kan förinta mänskligheten. Sverige var en gång ett av de mest pådrivande länderna i arbetet för en kärnvapenfri värld. Vi förväntar oss att Sverige åter arbetar för ett kärnvapenförbud, skriver Gunnar Westberg.
När man arbetar för kärnvapennedrustning finner man ofta att engagemanget är svagt. De flesta, politiker och allmänhet, tycks utgå från att risken för ett kärnvapenkrig är ringa. Det är då viktigt att påminna om att i dag, och alla dagar, står tusentals kärnvapen beredda för omedelbar avfyrning, kanske på grund av missförstånd eller genom att någon tar sig in i de system som kontrollerar vapnen.

William J Perry är en man med ett långt perspektiv på och en djup kunskap om kärnvapnen och kärnvapenpolitiken. Han arbetade i den amerikanska regeringen och i kärnvapenindustrin i sextio år. I sin nyligen utkomna självbiografi, ”My journey at the nuclear brink” (Min resa vid kärnvapenstupet) säger han att faran från kärnvapnen i dag är större än den var under det kalla kriget, och faran ökar varje år. Samtidigt påminner han om att riskerna för en förintelse av mänskligheten genom ett kärnvapenkrig vid flera tillfällen varit mycket stora.
Det är anmärkningsvärt att vi först efter det kalla krigets slut fått veta hur nära den stora katastrofen vi var vid flera tillfällen. Vi visste under Kubakrisen 1962 att läget var farligt, men först trettio år senare fick vi veta att ryska ubåtar på väg mot Kuba var kärnvapenbestyckade. En ubåt som hörde sjunkbomber detonera omkring sig var nära att avfyra sitt kärnvapen.
Först under nittiotalet fick vi kunskap om det ödesdigra året 1983. Det var då överste Stanislav Petrov, i strid med gällande order, underlät att rapportera till sina överordnade att övervakningssystemen indikerade att ett amerikanskt anfall med kärnvapen var på väg mot Sovjet. Det var det året som Natos övning ”Able archer” uppfattades av ryssarna som en ny ”Operation Barbarossa”, en manöver som plötsligt skulle gå över i ett överväldigande kärnvapenanfall. I Sovjet var man, delvis till följd av president Reagans retorik, övertygad om att USA avsåg att ”förinta ondskans imperium”.
Så länge kärnvapnen finns kvar finns risken att de används. Det enda sättet att undvika att kärnvapnen används är att avskaffa dem. Allt som behövs är den politiska viljan.
Vi kan inte förvänta oss att kärnvapenmakterna skall ta initiativet. De ”älskar bomben” alltför mycket. Både Ryssland och USA har planer för kärnvapnens utveckling för de närmaste trettio åren, men inga planer för deras avskaffande.
Nej, vi får förlita oss på mycket stora majoritet av länder som är kärnvapenfria. I en serie av tre internationella konferenser, ursprungligen på initiativ av den tidigare, socialdemokratiska, regeringen i Norge, kom man fram till att de humanitära konsekvenserna av ett kärnvapenbruk är så svåra att dessa vapen inte får användas.
Denna överenskommelse har nu kodifierats i en Humanitär utfästelse (Humanitarian pledge) som syftar till ett förbud mot kärnvapen. Inte mindre än 127 länder har skrivit på.
Bland dessa finns inte Sverige. Man har i stället tillsatt en utredning av de folkrättsliga aspekterna på ett kärnvapenförbud. Sverige hade inget behov av en sådan utredning innan man skrev på avtalen om kemiska vapen, landminor eller klustervapen. Här finns förmodligen ett behov av att uppskjuta ställningstagandet. Inget Nato-land har skrivit på. USA har mycket tydligt sagt att detta inte vore acceptabelt. Men om nu Sverige inte skall gå med i Nato borde vi väl inte lyda den ordern?
Sverige var en gång ett av de mest pådrivande länderna i arbetet för en kärnvapenfri värld. Under den förra regeringen upphörde detta arbete nästan helt. Utrikesminister Carl Bildt föreföll mena att denna fråga ”ägs” av kärnvapenmakterna. Under den nuvarande regeringen har situationen inte blivit mycket bättre. I möten i NPT (Icke-spridningsavtalet), i FN:s första kommitté som handlägger nedrustningsfrågor, vid konferensen i Wien om det Humanitära initiativet, i den Open-ended working group som arbetar vidare med den Humanitära utfästel­sen, vid alla dessa tillfällen kunde Sverige ha spelat en ledande och inspirerande roll. I stället har de svenska representanterna varit försiktiga och undanglidande. En ambassadör för nedrustning har utsetts, men vilka instruktioner får hon?
En feministisk utrikespolitik borde vara en politik för nedrustning, särskilt för avskaffande av de vapen som kan förinta mänskligheten. Vi förväntar oss att Sverige vid mötet i FN:s första kommitté i höst kommer att rösta för ett förslag om att förhandlingar om kärnvapenförbud skall inledas. Vi har inte gett upp hoppet, utrikesminister Margot Wallström.
Gunnar Westberg
professor i medicin, styrelsemedlem i Svenska läkare mot kärnvapen, president 2004–2008 för den internationella läkarrörelsen mot kärnvapen som mottog Nobels fredspris 1985