Sverige 2017

John Lapidus, Sverige 2017
Lapidus Förlag 2012

Från en bänk på Järntorget 1 maj 2012 säger författaren John Lapidus: Det finns en potential till förändring, så många som är engagerade och vill se en annan utveckling och vill ta tillbaks det som inte finns kvar.
Om detta handlar hans senaste roman 2017 som kom i sin andra upplaga 2012. Författaren som är forskare i ekonomisk historia och har skrivet två initierade romaner om bistånd och biståndsarbetare, Missionären (2004) Zimbabwe och De modlösa (2009) Nicaragua om vilken roll svenskt bistånd spelar både för de som kallas givare och för dem som benämns biståndstagarna. Lapidus har egna erfarenheter av biståndsarbete.
Överklassen kan skura de egna dassen, stöldgods är häleri även i den offentliga sektorn som vi alla äger, kunde höras i demonstrationståg. I Lapidus´ senaste roman har vi förflyttats till 2017 och Stefan Löfven är statsminister. En ”Rörelse” med ursprung i Tyskland har startats, som vill minska kapitalets makt över människor och miljö och vänder sig till alla progressivt tänkande människor, håller på att etableras i Sverige. ”Allas lika värde” är det samlande övergripande begreppet. Människor demonstrerar och möts på torgen. Rörelsens tidning ha fått namnet Klasskampen.
Inte utan problem förenas människors gemensamma tankar och idéer när det kommer till handling. Vad kan man göra inom den ram man verkar, vågar man lämna den gren man välbetalt suttit på? Socialdemokraten Anders vars parti hotas av upplösning frågar sig detta och vet inte riktigt vart han ska vägen. Svek ofrånkomligt både på det politiska som personliga planet. Kommunisten Mia, en av drivkrafterna inom Rörelsen, står för det mer rakryggade både politiskt och personligt. Mia och Anders, nu gift med barn, har tidigare haft en relation som de nu tar upp igen. Framtiden för Rörelsen avgör hur de interna striderna kan hanteras då ”mängder av stenhårda fighter” väntar. Mer eller mindre sekteristiska grupper dyker upp som spöken, retoriken känns igen och det är ingen lätt ”fight” för kvinnorna i Rörelsen. Intressant läsning men så hoppfullt tycker jag nog inte det verkar.
Karin Beckman