Remissvar från SKV om FN konventionen om förbud mot kärnvapen

Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till Konventionen om förbud mot kärnvapen      

Bakgrund

Mänskligheten lever nu under hot om kärnvapenkrig, hot från en pågående global uppvärmning, utarmning av mänskliga resurser och naturresurser och därtill en demolering av demokratiska system. Dessa komplexa livsvillkor utgör en grogrund för pågående och nya konflikter som kan bli totalt förödande.

För att hoten skall mötas och långsiktigt hanteras i enlighet med de globala målen för hållbar utveckling krävs grundläggande strukturella förändringar i våra samhällen. Det krävs nya tankemönster präglade av samarbete i stället för konkurrens, och ständigt pågående fredssamtal och fredsförhandlingar i stället för hot om våld. Förhållningssätt som dessa saknas i utredningen.

Historiskt sett har stora massrörelser förmått makthavarna att förbjuda vapenslag som biologiska och kemiska vapen, landminor, personminor och klusterammunition. Neutronbomben med förmågan att genomtränga enbart mjukt material, d.v.s. organismer, med dödande effekt, nådde aldrig till industriell produktion. Detta ofattbart cyniska vapen väckte en vrede hos allmänheten världen över. Nu mobiliserar regeringar, det civila samhället och enskilda människor för att vi också ska göra oss av med det förintelsevapen som kärnvapen är för mänskligheten. 

Demokrati

Vi anser att man måste ta hänsyn till vad civilsamhället och medborgarna tycker, inte bara deras representanter. Särskilt nödvändigt blir det när frågan om militarisering inte betraktas som en allmänpolitisk frågeställning i valrörelser. Därför är inte heller konventionen känd för majoriteten av den svenska befolkningen. Enligt Olof Palmes Internationella Centers SIFO-undersökning i oktober 2017 svarade 94% av de rödgröna väljarna och 80% av de borgerliga väljarna att de stödjer ett kärnvapenförbud.

Utredningens resultat

I utredningen framställs genomgående kärnvapnens avskräckningsförmåga som en huvudanledning till att inte underteckna avtalet. Vi betraktar FN konventionen som ett effektivt medel att sätta press på kärnvapenstaterna att nedrusta. Utnyttjandet av NPT-avtalet, Icke-spridningsavtalet, som utredaren befarar skall påverkas i negativ riktning om konventionen ratificeras, har under 50 år inte förmått kärnvapenstaterna att rubba sin inställning till kärnvapen som avskräckningsmetod. Under senare tid har de i stället moderniserat en del av sin arsenal och konstruerat nya, mindre och mer effektiva kärnvapen i avsikt att göra dem mer användbara. Fler länder har blivit kärnvapenstater.

I utredningen framställs NPT-avtalet med tilläggsavtal som väl definierat i förhållande till konventionen om förbud av kärnvapen. Men NPT-avtalet har bara haft effekt i dess första skede, då USA och Ryssland skrotade många tusen medeldistansrobotar. Det krävs nya initiativ för att detta avtal med sitt åtagande att avskaffa kärnvapen ska implementeras i sin helhet. FN- konventionens förbud mot kärnvapen är just ett sådant initiativ.

Genomförande av avtalet

Genom avtalet görs kärnvapen olagliga enligt Internationell lag, på samma sätt som tidigare biologiska och kemiska vapen, visserligen bara för de länder som ratificerar det.

Att avskaffa kärnvapen skulle göras till första prioritet i allt säkerhetsarbete. För Sveriges del skulle det innebära förbud att placera kärnvapen på svensk mark och möjlighet att bilda en kärnvapenfri zon. Sverige skulle också kunna utnyttja landets långa erfarenhet av kamp mot kärnvapen sedan 1950-talet med Alva Myrdal, Inga Thorson och Maj-Britt Theorin som nedrustningsambassadörer i FN. De arbetade outtröttlig för en kärnvapenfri värld och gav Sverige prestige och anseende internationellt.

För att underlätta den svåra och komplexa processen att nedrusta alla kärnvapen kan Canberra utredningen, ett förslag om en realistisk väg att avskaffa kärnvapen, utgöra utgångspunkt. Förslaget fördes fram till NPT-konferensen år 2000 i ett 13 punkts program. Alla närvarande länder, även kärnvapenstaterna, undertecknade detta. Tyvärr saknades en tidsplan både för Canberra utredningen och för NPT-avtalet. Kärnvapenstaterna har ännu inte levt upp till dessa åtaganden.

En majoritet av världens forskningsingenjörer och tekniker arbetar inom det militärindustriella komplexet. Många av dem kan delta i nedmonteringen eller övergå till civil produktion för att motverka hoten mot mänsklighetens överlevnad. Enorma ekonomiska resurser skulle frigöras för social och ekologisk utveckling.

Avtalsprocessen

113 av FN:s 193 medlemsländer deltar i initiativet att få till stånd ett globalt förbud mot kärnvapen, men flera kärnvapenländer, bland dem USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Israel har valt att till och med bojkotta nedrustningssamtalen som i slutet av förra året inleddes i FN. Kina, Indien och Pakistan lade samtidigt ned sina röster. Även Japan röstade då nej till att delta med hänsyn till bristande samsyn.

Två tredjedelar av FN:s medlemsstater stödjer konventionen om att förbjuda kärnvapen och trotsar därmed stormakterna. De har starkt stöd av bl.a. utrikesministrar, påven, Internationella Röda korset och Svenska läkare mot kärnvapen samt världens alla fredsrörelser.

Vi vädjar till Sveriges regering och riksdag att ansluta sig till två tredjedelar av FN:s medlemsstater som stödjer förbudet. För oss i fredsrörelsen är det otänkbart att kärnvapen överhuvudtaget ska finnas, framställas och vidareutvecklas. Det finns inget försvar för att fortsätta inneha och utveckla massförstörelsevapen i en värld där alla tillgängliga resurser behövs för att bekämpa klimathotet och miljöförstörelsen. Sverige var en aktiv part i arbetet med framtagandet av konventionen om ett förbud mot kärnvapen. Nu är det också vårt ansvar att signera och ratificera.

För Svenska Kvinnors Vänsterförbund

Ianthe Holmberg, ordförande