Rapport från European Social Forum i Istanbul

Tre SKVare åkte till årets European Social Forum ESF, fyra intensiva dagar i Istanbul i början på juli, Margareta Nordh, Majlis Fridén och Ianthe Holmberg.
ESF är mötesplats vartannat år för sociala rörelser som täcker breda områden såsom miljö, fred, utbildning, migration, sociala orättvisor av alla de slag, facklig kamp, kvinnokamp mm. Ni minns säkert att för två år sedan var Malmö värdstad för detta forum.
SKV har deltagit i alla utom den första i Florence 2002. Dessa har erbjudit värdefulla tillfällen för organisationer på gräsrotsnivå att träffas och inspireras av varandra under mottot En annan värld är möjlig.
Valet av Istanbul som mötesplats var spännande. Det öppnade för länderna i Östeuropa och frågeställningarna kring kurder och palestinier. Vi bodde i den småskaliga, turistdominerade stadsdelen alldeles nedanför stadens historiska centrum där Blå moskén, Agia Sophia och Topkapi palatset ligger tätt inpå. När böneutroparna drog igång fick man hålla för öronen. Istanbul är en otroligt spännande stad, så laddad med geo-politisk och religiös historia att man blir alldeles vimmelkantig. Min favoritingång till Kemal Ataturks betydelse för det moderna Turkiets framväxt är Fåglar utan vingar av Louis de Bernières (han som skrev Kapten Corellis mandolin)som handlar om vad som händer en liten stad i västra Turkiet under första världskrigets årtionde, en stad där olika folkslag och religioner samsas. Den världen slås sönder av samtidens stora omvälvningar och nationalistiska strömningar. Turkar skall vara just turkar och inte medborgare i det Osmanska riket, armenier skall bo i Armenien och deporteras dit, greker hör hemma i Grekland och ingen annanstans, allt medan de små människorna får kämpa stormakternas krig intill utmattning eller utplåning. Läs gärna den boken. Idag upplevs Istanbul som en intensivt pulserande miljonstad där gamla traditioner och modernitet existerar parallellt.

Huvudduk, nikab, helslöja eller ingen huvudbonad alls? Man ser alla varianter. En tjej i nikab på platsen bredvid på spårvagnen frågade mig om nästa hållplats – första gången jag kommunicerar med ett par ögon. Dansande dervisher trodde jag var något exotiskt som bara initierade får se. Men de dansar en och en på de fina restaurangerna på utsatta tider. Det är bara att beställa en apple tea och ta plats. Helt fascinerande med en sådan harmonisk koncentrerad rörelse! men… aningen devalverad av tillgängligheten!

Vi var väl förberedda inför ESF. Vi brukar samarbeta med nätverket Women Towards a Different Europe, WTDE, Kvinnor för ett annat Europa, främst danska kvinnor. Vi var medarrangörer i tre seminarier:
• Hotet mot offentlig sektor i Europa, vår talare Eva-Britt Svensson
Kommentar: Första inslaget på seminariet, som dominerades av fransmän, var en exposé över offentlig sektor i EU länderna. Inte en gång anlades ett könsperspektiv, ens nämndes att kvinnor utgör majoriteten av de anställda. Så tacksamt att ha Eva-Britt med!
• Den ekonomiska krisens konsekvenser för kvinnor, även där med Eva-Britt
Kommentar: Vårt seminarium om den ekonomiska krisen med fokus på kvinnorna med medverkande från sex olika länder var en av de få med kvinnoperspektiv. Diskussion har alltid förekommit inför ESF hur kvinnors medverkan ska utformas. Det vanliga mönstret, så också i år, är att kvinnorna får en särskild dag för sig innan själva forumet börjar. Så får det inte fortsätta.
• Militariseringen av EU och samarbetet med NATO, vår talare Ingela Mårtensson
Kommentar: eftersom två parallella teman låg vägg i vägg slogs vi ihop. Ingela kom väl till sin rätt med ett nordiskt perspektiv.

Det roliga med ett ESF forum är att man dessutom får delta i en del andra intressanta sammankomster och demonstrationer, men här finns inte plats att resovisa allt.
Det finns dock många praktiska svårigheter att övervinna:
– någon måste ha ett övergripande ekonomiskt ansvar. Vem? I Malmö blev det ”konkurs”.
– språk: för att förstå varandra måste någon form av tolkning ske. Nätverket Babel med frivilliga tolkar som i flera år medverkat mot omkostnader fick i Malmö inte sina ersättningar; alltså ställer de inte längre upp
– en bra hemsida är ett måste för nödvändiga kontakter innan- inför Istanbul fungerade det ej
– storleken på arrangemanget gör att många anmälda inslag får slås ihop med andra, vilket ger många talare med risk för rörighet och ytlighet
– på plats måste information om tid och plats fungera
– boende och mat måste också finnas tillgängligt
– det får inte bli för dyrt
Det är alltså en stor apparat att organisera, ett stort ansvar att ta på sig. Människor kommer från när och fjärran, lägger ner arbete och pengar för att vara med. Om det blir för mycket frustration över praktiska svårigheter slutar de att delta. I Istanbul fanns ca 3000 personer deltagare, färre än någonsin. ESF anses vara i kris och de organisatoriska svårigheterna är säkert en orsak.
En annan kan vara mötesformerna. Måste det bli en panel med talare och åhörare som får ställa frågor på slutet? På ett utvärderingsmöte berättades om ett Social Forum som nyligen genomförts i Detroit där fokus låg på att mer aktivt involvera deltagarna, få till en medverkande process som nådde människor på ett djupare plan. De som varit där hade inspirerats.

ESF existerar dock inte i ett vacuum. Processen startade med World Social Forum i Porte Alegre i Brasilien 2001 som ingöt ny energi i en bred vänster efter ett par årtionden av nyliberal globalisering. Men inte har rörelsen blivit den ”andra supermakt” som den utnämnts till av New York Times efter den imponerande mobiliseringen inför Irak kriget. Europas vänster är inte lika stark som den en gång varit. Det har skett en enorm skiftning av maktbalansen. Vänstern har sin ”gyllene tid” bakom sig då ekonomin gav överskott och välfärden byggdes på år för år. Den nyliberala offensiven på 80-talet har varit framgångsrik, fackföreningar har hamnat på offensiven och högerpopulistiska partier vuxit sig allt starkare. Mittenpolitik har stärkts på bekostnad av socialistiska krafter som inte lyckats komma med övertygande motstrategier, trots ekonomisk kris som i sin tur lett till social och politisk kris. Därtill har vi miljö- och klimatfrågorna som väntar på svar.

ESF speglar dessa förhållanden. Även om forumet utvecklades som ett svar på försvagningen av en traditionell vänster, har forumtanken inte lyckats bli slagkraftigt nog. Nu är den också själv i kris. För mycket tid öds på positioneringar i förberedelsearbete med hot från små grupperingar att ”ta över”. Det behövs en demokratisk struktur. Östeuropa är inte tillräckligt integrerat i processen, kanske för att deras social rörelser, NGOs som de allmänt kallas, är för svaga. (Non-Governmental Organisations, av regeringar oberoende organisationer).
Här ligger kanske nyckelproblematiken. Det råder enighet om att rörelser behöver träffas och koordineras både på europeisk nivå och på världsnivå för att bemöta de starka krafter som styr i världen. Men för att så ska ske måste först dessa rörelser bli starka i sitt eget hemland.

Sedan behöver vi också ställa en hel del frågor kring ESFs struktur och processer. Hur kan forumet bli mer attraktivt för nya och gamla grupperingar? Vad är en rimlig ambitionsnivå? Svaret är inte givet, alltså måste vi hjälpas åt att få fram en bra analys. Tills vidare finns det tillräckligt starka skäl att fortsätta processen eftersom de som träffas under ESF-paraplyt berikas av erfarenheten och att en hel del viktig samplanering och mobilisering ändå sker.
Ianthe Holmberg