Alla kära systrar

Ebba Witt-Brattström har skrivit en läs-och bläddervänlig bok om sina år med Grupp 8 på 70-talet Å alla kära systrar! Den skildrar hennes utveckling från förväntansfull gymnasist till fullödig kvinnofrigörelsefeminist och aktivist.
Det är en sympatiskt balans mellan det personliga och det politiska. De kära systrarna får stor plats och hon är stolt över vad de åstadkommit tillsammans, hur duktiga de var, aktiva, hängivna uppgiften och varandra. Men det finns också distans och en formulerad kritik mot självuppskattningen, mot kvinnoöveridealiseringen och intensiteten i systerskapet. Det blev inte alltid fungerande grupper, det kunde finnas konflikter som inte reddes ut, skiktning i ett A och ett B lag. Detta utgör en delförklaring varför rörelsen ”ebbade” ut på 80-talet.

Men i början lockade konceptet att träffas i basgrupper många. Man tog personliga erfarenheter på allvar, och då gällde det inte bara att ta in kunskaper utifrån utan det man lärde sig gick in i känslorna och kroppen för alltid. Men hon beskriver också Ebba erfarenheter från dilemmat hur man organiserar en nykläckt rörelse som ville vara icke-hierarkisk. Grupp 8 attraherade kvinnor var ”vänster” och i början fick man befria sig ifrån en dogmatisk marxistvänster för att så småningom skapa sin egen ”socialistfeministiska mix”.
Stormöten ansågs de första åren som höjden av demokratiskt beslutande, men avskaffades så småningom när man erfor att bara starka röster kunde göra sig gällande och allt för mycket tid gick åt till formuleringsakrobatik kring olika plattformar och uttalanden. En spontanrörelse som denna kanske är dömd att fylla en funktion en begränsad tid, medan mer långlivade rörelser bara överlever genom att formaliseras.

Boken har bilder, foton och teckningar, tänkvärda citat i kanten, hela sidor från Bullen, mycket rosa och rött. Det finns gott om foton på den vackra unga Ebba, varvade med dokumentation av systerskaps- och aktivistmöten, samt dokument från den tiden, inte minst utdrag ur Kvinnobulletinen. Tidningen, rörelsens image utåt och sammanhållande faktor i Grupp 8:s lösliga organisation, blev Ebbas skrivarskola. Man fortsatte att ge ut den ända in på nittiotalet, tack vare Inga-Lisa Sangregorio, men var då inte längre uttryck för en livskraftig rörelse.

Ebba nämner i förbifarten hur politiken lockade med Stödstrumpeaktionen 1994 (med Agneta Stark och Maria-Pia Boëthius, också en satsning med stark kvinnovänskap som grund) ”som tvingade fram varannan damernas i politiken och gjorde Sverige till det första verkligt demokratiska landet i världen.” En senare utmaning för Ebba WB att återvända till politiken var bildandet av FI med den spännande trion Ebba, Gudrun Schyman och Tina Rosenberg. Den blev ingen success story. Jag hoppas att vi en dag kommer att få läsa vad som då hände.
Intervjuade i boken: Inga-Lisa Sangregorio, Louise Walldén, Iréne Matthis, Ann Mari Langemar, Enel Melberg, Erik Sidenbladh.

Louise Walldén var redaktör för tidningen Vi Mänskor några år på 70-talet. Under hennes tid utvecklades Vi Mänskor till ett idédebatterande forum för den nya kvinnorörelsen, skriver Ebba. Uppskattande omdömen finns också om Vi Mänskors serie Vad är kvinnokultur och den som skildrar olika generationers erfarenheter.

Men Louise berättar också: ”När Marit Paulsen talade på Grupp 8:s utställning ”Kvinnor” på Moderna Museets filial 1972….hängde vi vid henne läppar, hon väckte oss till tårar. Plötsligt blev hon alldeles tyst några sekunder och så fräste hon:”Det ska jag säga er att jag har mer gemensamt med arbetarklassens män än jag någonsin kan ha med medelklasskvinnor som ni!” Det där kände jag igen från SKV. De uppfattade feminismen som borgerlig och som ett uttryck för manshat, de hade varit solidariska med sina män under ett långt, gemensamt arbetsliv. ”

Fler citat:
”Oldies are goldies” – (dvs vi har mycket erfarenhet att dela med oss av).

”Kokar du ner din personliga erfarenhet tillsammans med andra så får du fram en generell underordning och den gäller det andra könet i hela världen. Även om det finns stora skillnader mellan kvinnor. ”

”1966 kom Paolo. Då läste jag Simone de Beauvoirs Det andra könet, som jag tyckte illa om för att hon beskriver kvinnor som så äckliga. Jag ammade Paolo och kände mig inte alls äcklig. Det fanns ett kvinnoförakt i Det andra könet som ingen såg.” (Inga-Lisa Sangregorio)
Ianthe Holmberg