Artiklar

Honduras styrs av tio rika familjer och militären

Efter tio dagar i Honduras känner jag samma otrygghet och ibland rädsla som på 80-talet, då polis och militär helt godtyckligt kunde gripa, tortera eller slå ihjäl vem som helst utan några efterräkningar.
Honduras, fattigt och underutvecklat med tio rika familjer, som tillsammans med militären i kulisserna styrt landet.
Makten har antingen innehafts av olika militärdiktaturer eller medelst val alternerat mellan de två största politiska partierna, liberalerna och nationalisterna. De har sen styrt och ställt med hjälp av en oblyg korruption.
2006 valdes liberalen Zelaya till president. Snart stod det klart för oligarkin och militären att de inte hade samma nickedocka som de var vana vid.

Oljebolagen kände sig hotade
Redan efter åtta månaders presidentstyre kom Zelaya i konflikt med de stora multinationella oljebolagen, som tvingades minska sina jättevinster. Redan då smiddes kupplaner. Venezuela räddade situationen genom att Honduras fick köpa olja på förmånliga villkor.
Zelaya tog bort skolavgifterna i den offentliga skolan och införde ett gratis mål mat om dagen för skolbarnen. 
På julafton 2008 höjde Zelaya minimilönerna från motsvarande 170 till 280 dollar per månad, vilket behövdes då kostnadsläget ökat betydligt se senaste åren.
2008 gick Honduras med i ALBA (som består av: Venezuela, Cuba, Nicaragua, Ecuador och Bolivia och flera karibiska öar), vilket innebär ett politiskt, socialt och ekonomiskt samarbete som bygger på samförstånd och solidaritet mellan länderna.
Honduras fick hjälp att bland annat genomföra en rad sociala och medicinska projekt som t ex alfabetiseringsprogrammet ”Yo, si puedo” (”Jo, jag kan”), teknisk hjälp till småbönder. Kubanska läkare förstärkte hälso- och sjukvården speciellt på landsbygden, liksom de gjort i flera andra ALBA-länder . Det berömda projektet ”Visión Milagro”, som opererat tusentals patienter för grå starr kostnadsfritt i de andra ALBA-länderna gav även honduranska patienter gratis ögonoperationer.

USAs flygbas/folkomröstning
En av USA:s största militärbaser i Latinamerika, Palmerola, ligger åtta mil från huvudstaden Tegucigalpa. Den har en större och framför allt säkrare flygplats än Tegucigalpas internationella flygplats, som är fullkomligt livsfarlig pga omgivande berg och bebyggelse och kan därför inte expandera. Zelaya tog upp försiktiga förhandlingar med USA om ett övertagande av basen.
Denna fråga och en rådgivande folkomröstning planerad till 28.6.09, om huruvida folket önskade en revidering av författningen gjorde oligarkin och militären ursinniga. Bakgrunden är att den nuvarande författningen är från början av 1980-talet och är skriven av och för makteliten.
Behovet av en ändring av författningen var uppenbar och skulle i så fall ut enligt ett remissförfarande till alla sektorer i samhället för synpunkter.
Kuppmakarna spred ut att Zelaya ville ändra lagen för att själv kunna sitta kvar. Denna lögn spreds också i svenska massmedia. Själva remissförfarandet skulle ta ett år och sen skulle sammanställningen ta ytterligare ett år. Alltså långt efter presidentvalet i november 2009. Zelaya hade inga som helst intentioner att sitta mer än de fyra år han valts för, utan han eftersträvade en förändring av grundlagen, som bättre tog tillvara de breda folklagrens intressen.

Militärkuppen
Maktetablissemanget kände sig hotat och i gryningen den 28.6.09 sköt sig 170 elitsoldater in i presidentens bostad och förde iväg honom i bara pyjamas och lämpade av honom i Costa Rica. Det intressanta är att planet som han fördes bort med mellanlandade på USA:s militärbas Palmerola innan det flög vidare till Costa Rica. Om inte Obama kände till det, så var i alla fall Pentagon inblandad.
Samma dag omringade 30.000 människor presidentpalatset och kuppmakarna för att köra iväg dem.
Likheten med militärkuppen mot Hugo Chávez i Venezuela är slående. Han kidnappades också tidigt en morgon för tio år sedan och fördes bort i pyjamas. Han hade också kommit till makten i demokratiska val och folk blev mycket uppbragta över av att militären trampade på demokratin. Cirka en miljon människor omringade presidentpalatset, varvid kuppmakarna, efter ett par dygn fick kalla fötter och flydde i helikopter.
I Honduras bet sig dock kuppmakarna med Micheletti i spetsen kvar trots protester från tiotusentals människor i demonstrationer VARJE dag under nästan ett halvt år. Ingen hade förväntat ett sådant motstånd, men honduranerna var otroligt upprörda över att den president de valt, och som i motsats till tidigare presidenter, verkligen förbättrat förhållandena för fattiga människor, nu deporterats ur landet.

Fruktlösa försöka att återta presidentämbetet
Efter fruktlösa medlingar av internationella politiker bestämde sig Zelaya helt enkelt för att ta flyget till Tegucigalpa. En halv miljon entusiastiska människor mötte upp runt flygplatsen. Militären placerade tanks på flygbanorna och omöjliggjorde landning.
Sen gjordes ytterligare ett misslyckat försök att via gränsen till Nicaragua ta sig in i Honduras. Tusentals människor tog sig till gränsen, trots att polis och militär försökte hindra dem, för att ta emot och skydda presidenten. Militären hotade skjuta ihjäl Zelaya om han gick in i Honduras.
Den 21.9.2009 lyckades Zelaya till slut i all hemlighet ta sig in i Honduras, men var tvungen att ta sin tillflykt till Brasiliens ambassad för att undgå att mördas av militären. 50.000 honduraner slöt upp runt ambassaden för att skydda Zelaya.

Förtrycket hårdnar
I och med Zelayas återkomst till Honduras bröt det verkliga helvetet löst. Massgripanden. Hundratals fördes till en idrottsarena.
Här går tankarna osökt till Pinochets militärkupp i Chile den 11.9 1973.
För att hindra demonstrationer infördes 24 timmars utegångsförbud i flera dygn i sträck. Ingen kunde gå till sitt arbete eller till skolan eller ens till kvartersbutiken för att köpa det nödvändigaste.
Polis och militär uppträdde ytterst brutalt. Hade specialbeställt långa kraftiga batonger. Slog av armar och ben på demonstranter. Flera slogs ihjäl. De använde, enl Geneve-konventionen från 1997, förbjudna gaser, också mot Brasiliens ambassad. Dessutom någon form av kemiskt medel som troligen spreds via vatten, vilket gav näsblod, yrsel, illamående och svår huvudvärk. De utsatte även folk för ljudchocker, som gett tinnitus och i en del fall dövhet.
De som bodde i närheten av ambassaden drabbades också och fick utrymma sina bostäder.

Paramilitära grupper verkar
Paramilitära grupper har ånyo börjat verka. De åker omkring i bilar med svarta rutor utan nummerskyltar. Blir man indragen i en sådan är det mest sannolika att man hittas lemlästad och död. De agerar också från snabba motorcyklar, naturligtvis utan nummerskyltar och skjuter ihjäl ledare i motståndsrörelsen.
Återigen finns israeliska militära rådgivare på scenen.
En gammal arméchef för den ökända bataljonen 3-16 från 1980-talet, Billy Joya, utbildad av CIA, har dammats av och är åter i farten. Han är expert på bestialisk tortyr och psykologisk krigsföring.
En välkänd människorättskämpe, Walter, fördes bort och hittades sen med avskuren tunga och avskurna könsorgan.
Senaste månaderna har mördandet ändrat karaktär. Från att misshandla och döda demonstranter eller urskiljningslöst gå in i fattiga kvarter och slå ihjäl dem de får tag i, sker nu mord på utvalda personer i nyckelroller inom oppositionen. Detta hindrar dock inte uppslutningen i motståndsrörelsen, som kanske kan räkna med halva Honduras befolkning!

Språkrör för oppositionen
En av de få radiostationer, som rapporterar om övergrepp och förföljelse är Radio Globo. Deras sändningar stoppades den 29.6.2009 och utrustningen slogs sönder av. Radion kom snabbt igång från hemlig plats. Den sänder hela dagarna och har en stor publik. Det finns också en månadstidning ”El Libertador”, som för ut motståndsrörelsen röst. Hemsida: www.ellibertador.hn som rekommenderas.
Annars ägs både radio, TV och tidningar av maktetablissemanget, som är lierade med kuppmakarna, och de utnyttjar sin position för att desinformera. Tex så spreds det ut att Hugo Chávez skulle invadera Honduras och att kuppen räddade landet!

Valdagen
Den 29.11 2009 var dagen för det ordinarie valet. Kuppmakarna kände sig trängda. Knappt något land hade godkänt dem. De beslöt att utlysa val som om ingenting hade hänt. Med den lagligt valda president Zelaya fortfarande sittande på Brasiliens ambassad omringad av armen samt den begränsade möjligheten att komma till tals för motståndsrörelsen, vilket skedde med risk för livet, beslöt större delen av oppositionen att bojkotta valet. C:a 30-35 % röstade. Många offentliganställda tvingades. De hotades med avsked om de inte kunde visa upp ett i bläck doppat svart lillfinger. Alla internationella valobservatörer bojkottade också valet. Nationella partiet med Lobo vann och övertog makten den 27.1 2010. Samma dag kunde Zelaya lämna Brasiliens ambassad i sällskap med Lobo och presidenten från Dominikanska republiken, dit han och hans familj fick en tillfällig fristad. 300.000 gråtande honduraner kom till flygplatsen och vinkade adjö. ”Säj något, säj något” bad de Zelaya. ”Jag kommer att återvända” blev svaret. Denna folkmassa talar för sig själv. Till Lobos presidentinstallation ett par timmar tidigare kom endast en bråkdel.

Nu börjar den krassa verkligheten återvända. Återigen måste föräldrarna betala skolavgifter på mellan 3-500 lempiras (16-26 dollar) per barn. Inte längre något gratismål i skolan. Många har inte råd att skicka sina barn till skolan.
Varje dag avslöjar Radio Globo skandaler om hur kuppmakarna berikat sig. Det upptäcktes att lärarnas pensionsfonder hade försvunnit! Små grönområden som tillhör olika bostadsrättsföreningar började plötsligt att säljas ut och pengarna hamnade i kuppmakarnas fickor! De lät sina egna företag teckna avtal med statliga entreprenörer naturligtvis till överpriser osv osv. Kort sagt, staten Honduras är plundrad och det är som vanligt de vanliga människorna som får betala.
Stor arbetslöshet. Fattigdomen breder ut sig. Men motståndskampen är imponerande stark.
Honduranerna har vaknat och som aldrig förr förstår man nu sammanhangen.
Alla är förvånade, inte minst de själva, över den beslutsamhet att vilja förändra den politiska arenan.
Motståndsfronten arbetar organiserat för att politiskt och socialt medvetandegöra den marginaliserade befolkningen, så att vid nästa val i november 2013 motståndsfronten ska kunna segra. Man är bestämd över att förändringar måste ske genom val och inte genom väpnad kamp, trots våld och förföljelse från polis och militär.
Många tror att den nyvalde Lobo sitter löst. Så länge han underkastar sig militärens beslut och tjänar de tio rika familjernas intressen är allt frid och fröjd. Annars får vi nog se en ny militärkupp…
Margareta Nordh
Tegucigalpa i mars 2010