Artiklar

FNs kvinnokommission fokuserade på Pekingplanen

FN:s kvinnokommission höll sin 54:e session i New York i början på mars. Kommissionen sammanträder två veckor per år och har i uppgift att främja kvinnors rättigheter. Den har också huvudansvar för att följa upp hur handlingsplanen från kvinnokonferensen i Peking 1995 efterlevs. Eftersom det är femton års jubileum för Pekingplattformen fokuserade man i första hand på denna uppföljning, kopplat till hur den också främjar uppfyllande av milleniemålen att avskaffa fattigdom.

Händer något väsentligt för att främja kvinnors ställning i världen genom sådana konferenser?
En rapport från sessionen i New York, utskickat av regeringskansliet, ger viss vägledning. Förutom formella dokument som antagna resolutioner finns tal av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och av Eva-Britt Svensson, ordförande i EU parlamentets kommitté för kvinnors rättigheter, alltså i detta sammanhang representant för EU. På ett personligare plan finns också rapporter från kvinnor från deltagande organisationer, Gertrud Åström från Kvinnolobbyn, Lena Ag och Eva Zillén från Kvinna till Kvinna, samt Åsa Regnér från RFSU.

Samtidigt pågick olika sidoevenemang. Sveriges insats var att fokusera på millenniemålet nr 5, att minska mödradödligheten med 75 procent fram till 2015. Fortfarande dör en halv miljon kvinnor årligen i samband med graviditet, förlossning och aborter och är det millenniemål där utvecklingen går som långsammast. Åsa Regnér som ordförande frågade ”vilka är nyckelfaktorerna för att minska mödradödligheten?” Svaren pekade på faktorer som politisk vilja som förutsättning för ökad finansiering, bättre familjeplanering och mödrahälsovård, allra mest för fattiga kvinnor på landsbygden, ändrade attityder och normer kring sexuella och reproduktiva rättigheter, som är just rättigheter. Skeva maktförhållanden kan leda till att kvinnor inte tillåts lämna hemmet i tid inför en förlossning, eller inte har pengar för att söka hjälp(exempel från Tchad).
Margot Wallström gjorde sitt första framträdande i sin nya roll som generalsekreterarens särskilda representant i frågor rörande sexuellt våld i konflikter med ett anförande Hur långt har vi kommit med Säkerhetsrådets resolution 1325? även andra ”sideevents” handlade om kvinnor och krig.

Resolutioner som man så småningom enades kring handlade om HIV/AIDS som det berör kvinnor och flickor, situationen för palestinska kvinnor, kvinnlig omskärelse och stärkande av kvinnors egenmakt i ekonomiskt hänseende, ”empowerment” som det uttrycksfulla engelska begreppet lyder och som inte låter sig översättas så enkelt.
Som vanligt i sådana här sammanhang förhandlades det intensivt in i det sista om formuleringar i slutdokumenten. Ett exempel från området kvinnors ekonomiska makt:
Utvecklingsländerna representant vill ha skrivningar om ökat bistånd och motstånd till ockupation, Västs representant vill ha skrivningar om barnomsorg, mäns omsorgsansvar och diskriminering i arbetslivet. Det låser sig, ingen får som dom vill, skrivningen utarmas och blir i stort sett en upprepning av tidigare formuleringar. Dock kunde man notera framgång med skrivningar på två områden, att staterna ska arbeta för ett utbildningssystem fritt från könsstereotyper, samt att långivningsverksamhet skall ha ett jämställdhetsperspektiv. Så flyttar man fram positioner!

Har sådant konferensarbete någon betydelse för att stärka kvinnors ställning i världen?
Själva konferensen erbjuder naturligtvis värdefulla tillfällen för både regeringsrepresentanter och aktivister att träffas och utbyta erfarenheter, att se problem i ett globalt perspektiv. Situationen för kvinnor ser så olika ut i världens olika länder. Det är kanske inte helt enkelt att enas om vilka krav som skall ställas. I det perspektivet står sig den 15-åriga Pekingplattformen väl som ett förhållandevis radikalt dokument som de flesta av världens länder skrivit på, en gemensam referenspunkt för en gemensam färdriktning. Regeringar skall stå till svars för hur de arbetar med överenskomna mål och riktlinjer, aktörer som vill förändring kan hänvisa till den som handlingsplan för att sätta tryck bakom sina krav. Många anser att inte så mycket händer idag, att kvinnorörelsen är trött eftersom ytterligare framsteg låter vänta på sig. Framförallt är det vissa religiösa/kulturella föreställningar som begränsar kvinnors liv har vuxit sig allt starkare, vilket Nyamko Sabuni poängterade. Även inom EU finns flera länder med religiöst färgade patriarkala strukturer som försvagar EU:s som enad progressiv kraft för kvinnors rättigheter. Det dokument som antogs i Peking skulle helt enkelt inte antas idag, skriver t.o.m. Kvinna till Kvinna.

Kanske kan man hoppas på kraft och energi från den nya jämställdhetsenheten inom FN, som beslutades i höstas, den nya ”genderarkitekturen” enligt FN- jargong. Den är tänkt att stärka jämställdhetsarbetet genom att smälta ihop flera enheter till en, och ägnades viss uppmärksamhet på konferensen.
Kanske är det dags för en femte kvinnokonferens i FN:s regi för att sätta fart på utvecklingen. Varför inte en FN konferens för NGOs utan regeringarnas medverkan, skriver Gertrud Åström. Pekingkonferensen var framgångsrik pga det starka engagemanget från kvinnorörelsen världen över. Unga kvinnor bör engageras och nya ämnesområden behöver behandlas, som hållbar utveckling, klimatförändringar och hantering av globala ekonomiska kriser, vilka inte berördes i Peking. Detta skulle kunna aktivera kvinnoorganisationer på gräsrotsnivå på ett sätt som en session av FNs kvinnokommission knappast kan göra.
Ianthe Holmberg