Artiklar

Motsättningar och samarbete mellan SKV och Grupp 8

1968 började jag skriva i Vi Kvinnor. 1969 kom jag med i Grupp 8, då en sluten
grupp, senare den ”nya” kvinnorörelsens mest kända del. Samma år bytte Vi Kvinnor namn till Vi Mänskor – en historisk feltajmning. Enligt hörsägen lär Bonniers omedelbart lagt beslag på namnet för framtida bruk – de anade vad som var i görningen. Från 1972 var jag medlem av redaktionskommittén, från 1974 formellt redaktör. Jag var medlem i SKV men fortsatte som Grupp 8-aktivist. Mitt Grupp 8-engagemang tog jag med in i Vi Mänskor, vilket kom att förändra tidningens innehåll.
I Vi Mänskor 2/1970 presenterade Grupp 8 för första gången sig själva i ett större sammanhang. Då hade vi gått från att vara en sluten grupp till en öppen och medlemmarna strömmade till. I SKV tyckte man att Grupp 8 var onödigt – ”vi finns ju redan”. Och det var sant: många frågor hade SKV och Grupp 8 gemensamma, men arbetsformerna skilde sig åt. SKV var en traditionell, hierarkisk organisation, som arbetade enligt de parlamentariska spelreglerna. Grupp 8 var utomparlamentarisk, hade en platt organisation och arbetade mycket med kulturella uttrycksformer: teater, sånger, bilder. Häcklade på möten, spelade gatuteater, skrev nidvisor.
Min dubbla tillhörighet i SKV/Vi Mänskor och i Grupp 8/Kvinnobulletinen lärde mig mycket. I SKV fanns de arbetarkvinnor vi så ivrigt eftertraktade i Grupp 8, i Grupp 8 fanns den generation som präglats av 1960-talet – FNL-rörelsen, ungdomsupproren, den anti-auktoritära rörelsen. Även om SKV till skillnad från Grupp 8 aldrig haft socialism i sitt program delade de två organisationerna sin vänster-värdegrund.
Bodil Österlund, min medredaktör på Vi Mänskor, berättar i en intervju 1974, då hon var 24 år, hur hon först sökt sig till Grupp 8 men tyckte att organisationsformen var för lös. Hon kom från en arbetarfamilj och hade svårt att känna sig hemma bland akademiker och intellektuella. Sedan såg hon ett nummer av Vi Mänskor, och blev medlem i SKV – hon tyckte om den knytning bakåt som SKV hade: ”alla dom gamla kvinnorna finns kvar och kan ge hjälp och erfarenheter åt oss yngre”. Jag tycker hon fångar en del av likheten och skillnaden mellan SKV och Grupp 8, även om det fanns en hel del ”låglöntetjejer” i Grupp 8, främst i början, och att det i SKV alltid funnits en hel del ”akademiker och intellektuella”.
SKV hade en historia som 70-talsrörelsen saknade. SKV räknar sina rötter till 1914, då Föreningen Frisinnade Kvinnor (FFK) bildades av bland andra Ada Nilsson – sitt nuvarande namn fi ck det 1931. Fogelstadsgruppen hade sitt ursprung i FFK och startade tidskriften Tidevarvet (1923-36).
SKV och Vi Kvinnor/Vi Mänskor kan ses som arvtagare till Fogelstad och Tidevarvet.
I Margareta Garpes och Suzanne Ostens succépjäs Jösses flickor (1975) är SKV förebild för kvinnoföreningen – de flesta av rollgestalterna kände jag igen från mitt arbete på Vi Mänskor.
Louise Waldén
Läs hela artikeln i pappers tidningen

Tags: Nummer 1/10