Artiklar

Kvinnorörelsen som institutionaliserades

Kvinnofolkhögskolan i Göteborg är ett exempel på hur engagemanget från 70-talets kvinnorörelse utvecklades till ett konkret, socialt projekt. Man startade en kvinnofolkhögskola, ett ”eget rum” där kvinnor skulle kunna bearbeta sina erfarenheter för att utvecklas, ta plats och stärka sina möjligheter att verka i samhället. Det var djärvt och framåtsyftande. En radikal, frihetlig feministisk rörelse överlevde genom att institutionaliseras och få fast form. I år firar skolan 25-års jubileum.
Efter en lång arbetsdag har Agneta Wirén slagit sig ner i en bekväm fåtölj på läraravdelningen i skolans lokaler i centrala Göteborg med utsikt över hamnen. Hon har varit lärare på skolan sedan starten 1985. Hennes engagemang i kvinnorörelsen började under de frejdiga studieåren i 1970-talets Lund. Hon spelade fiol i en folkmusikgrupp och blev medlem i en grupp som kallade sig för Kvinnoligan. Den liknade Grupp 8, fast dem kände hon ännu inte till.
Senare flyttade hon till Göteborg och engagerade sig i byggkurser som kom igång i före detta apoteket i Gamlestan, föregångare till det som skulle bli Kvinnofolkhögskolan.
– Skolan grundades av eldsjälar som hade ett starkt engagemang, en idé om vad man ville med en skola för kvinnor, säger Agneta. Idag har den blivit mer en institution än en rörelse, som den var i början. Att vara lärare här känns nästan som ett vanligt jobb numera. Det finns inte samma hängivenhet.
Agneta upplever att tiderna har förändrats. Att man inte agerar lika kollektivt som på 1970-talet. – Då tyckte man att allt var möjligt – man kunde förändra världen. När vi startade byggkursen ville vi inte följa den könsfördelade arbetsmarknadens mönster. Varför skulle inte kvinnor kunna vara byggnadsarbetare?
Agneta beskriver en kvinnokampsatmosfär under skolans första tid där man inte strävade efter jämställdhet, utan en mer radikal samhällsförändring.
– Nu ser man att könsförtrycket är mer komplicerat. Trots all forskning har vi
inte flyttat fram våra positioner så långt som det skulle vara möjligt, men vi ska inte glömma de framsteg som gjorts.
Medvetenheten om könsförtryck är något som Agneta tycker har ökat i samhället. Media kan inte uttrycka sig hur som helst i genusfrågor, kvinnor syns mera och kvinnosporterna går framåt.
– Samtidigt är det ironiskt att fokus så starkt hamnat på att se söt ut, att vi fortfarande i hög grad styrs av könsstereotyper, utseendefixering, yta och smink. I centrum står ett sökande efter identitet, inte ett kollektivt agerande som på kvinnorörelsens 70-tal, säger Agneta.
Hon menar att tjejer har motsägelsefulla krav på sig idag. De ska leva upp till starka skönhetsideal, men samtidigt vara tuffa och ta för sig. De med bra förebilder fixar det, men inte alla gör det.
– Killar har också förväntningar på sig att vara både mjukisar och tuffa och det är inte så lätt att hitta den balansen.
Ianthe Holmberg
Läs mer i papperstidningen

Tags: Nummer 1/10