Artiklar

Kampen mot den vita slavhandeln – en bortglömd historia

Sexhandel har sannolikt alltid existerat – men inte heller den form som handeln numera uppträder i skiljer sig nämnvärt från tidigare former. Jag avser då främst den handel med kvinnor och barn, som från slutet av 1870-talet och in på 1950-talet engagerade en nationell och internationell motståndsrörelse.
I min forskning om den kvinnliga nykterhetsföreningen Vita Bandet upptäckte jag, att denna förening tog del i kampen mot något som kallades ”vita slavhandeln”. Detta engagemang ingick i den kamp för en högre samhällsmoral som Vita Bandet förde i samband med sina strävanden för nykterhet. Någon gång tidigare hade jag väl hört talas om ”vita slavhandeln”, men hade ingen aning om vad det var. Begreppet var så diffust, att det för mig hade karaktär av myt. Jag trodde knappast att de skulle gå att ta reda på, om det hade någon verklighetsgrund. Mitt intresse var emellertid väckt. Jag forskade vidare och blev inte lite förvånad över det historiska panorama som bredde ut sig framför mina ögon. Det är om detta panorama som min kommande bok handlar och som jag här kortfattat skall berätta.
Genom tidskriften Vita Bandet fick jag vetskap om en internationell rörelse med rötter i 1800-talet och med syftet att bekämpa den handel med kvinnor, som dolde sig bakom uttrycket ”vita slavhandeln”; alltså det som idag kallas ”trafficking”. Våren 1904 öppnades i Stockholm en byrå med namnet Vaksamhet. Bakom byrån fanns en förening med samma namn. Dess främsta syfte var, att förhindra att ”unga kvinnor genom falska förespeglingar af agenter, genom annonser o dyl.” lockades att lämna Sverige för att i ”utlandet användas i lastens tjänst”. Men byrån ville också hjälpa svenska kvinnor, som råkat illa ut, att återvända till hemlandet. Jag upptäckte också, att svenska regeringar hade engagerat sig i rörelsen mot vita slavhandeln och att Nationernas förbund under hela sin existens hade handeln med kvinnor och barn som en punkt på sin agenda.

En genomgång av årgångarna 1904-1950 visade, att Vita Bandet följde frågan om vita slavhandeln med jämna mellanrum under åren 1904-1935. I bokanmälningar och andra artiklar finns anvisningar om böcker i ämnet och gott om exempel på den retorik som användes i skildringar och diskussioner. Skildringarna följer ett likartat mönster: unga och ofta vackra kvinnor, från strängt taget alla samhällsklasser, lurades på olika sätt in i ett sexuellt slaveri. Efter att ha passerat olika stadier från livet i en lyxbordell till enklare otuktsnästen hamnade flickorna slutligen på gatan. De allra flesta gick under i något exotiskt land, långt från hemlandet. Undantagsvis lyckades någon av dem ta sig loss eller befriades av någon och fick därmed möjlighet att berätta vad hon varit med om.
Under tiden jag fortsatte att läsa och studera artiklar och skrifter i ämnet pockade en rad frågor på svar: Hur, när och varför uppkom det en internationell rörelse mot ”vita slavhandeln”? Hur kom denna rörelse till Sverige? Vad hände innan frågan hamnade i Nationernas förbund? Hur tog folkförbundet hand om saken? Hur engagerade sig Sveriges regeringar i frågan? Vad hände när Nationernas förbund upplöstes och efterträddes av Förenta Nationerna? Hur gick det med de avtal och konventioner som antogs? Svaret på dessa frågor fann jag bland annat i tidigare helt outforskat källmaterial i Kungliga utrikesdepartementets arkiv.
Hjördis Levin
Läs mer i papperstidningen

Tags: Nummer 1/10