Artiklar

Elin Wägner – ekofeminist långt före sin tid

År 1910 gav Elin Wägner (1882-1947) ut sitt tredje verk: romanen Pennskaftet,
med en Självförsörjande Bildad Kvinna, en SBK, i huvudrollen. Wägner hade då
verkat som journalist sedan början av 1900-talet, och varit aktiv i rösträttskampen,
inspirerad av suffragetterna i England, och i fredsarbete. Hon hade tidigt förstått att det patriarkala systemet medförde långtgående konsekvenser för kvinnors del, oberoende av var de befann sig. Så hade till exempel kvinnliga fackföreningar, från slutet av 1800-talet, förbjudits genom omröstning bland fackföreningsmedlemmar. Kvinnorna blev svikna av sina manliga kamrater. För Elin Wägner blev det feministiska kravet: Total systemomvandling!
Vid ingången till Kvinnofolkhögskolan har jag mött Elin Wägner varje morgon under många år. Hon har blickat ned från väggen, med bilder från Den kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad, tillsammans med övriga i Fogelstadgruppen, Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin, Ada Nilsson och Kerstin Hesselgren. De minner om att det funnits andra som gått före på stigarna och vävt på samma kvinnohistoriska väv som varje generation kvinnor ingår i. Stigarna är pröva-självstigar.
Pröva, pröva om och pröva om igen! Det handlar om att formulera tankarna,
visionerna och strategierna, pröva, utvärdera och värdera och gå vidare – tillsammans, i nya grupperingar eller kanske ensam ett tag.
I Elin Wägners tankemönster var kampen för rösträtten och kampen mot kriget relaterade till varandra. Hon var med på den Internationella kvinnokongressen för fred i Haag 1915, och fortsatte oförtröttad fredskampen till och med det sista försöket då hon inspirerade Fogelstadgruppen, som ingick i Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV), att 1935 proklamera Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget i Sverige. Man trodde allmänt att det skulle bli krig då. Staten hade tillsatt en befolkningskommission, vars syfte enligt Ada Nilsson var att till varje pris få fram hastigt ökade födelsesiffror. Samma år hade man i Tyskland lagfäst nazismen. Härifrån spreds plikten om att vara fortplantingsskyldig.
Under denna tid förvärvade Elin Wägner en ekologisk insikt, som blev till en ny dimension i hennes världsbild. Hon hade då lämnat Stockholm för ett liv på landet, på Lilla Björka, Bergs socken i Småland, där hon i sin ungdom bott hos en morbror som var byns kyrkoherde.
Elin Wägner, som behållit sin barndomstro, blev under sina resor, framför allt till England, inspirerad av kväkarrörelsen, en religion som präglades av jämlikhet mellan könen och pacifism, som också var hennes signum sedan länge. Hon var en aktiv kväkare.
Elin Wägner blev också ekofeminist. Hon lyfte fram den västerländska kulturens över- och underordning i synen på kvinnan respektive på naturen. Hennes civilisationskritik var ett tidigt exempel på ekofeminism. Det feministiska innebar att hon utgick från att det patriarkala samhällssystemet har så långtgående konsekvenser för kvinnors liv att det måste till en systemomvandling för att människor sina tankar. Av pressgrannar beskrevs Tidevarvsfeminismen, som hysterisk och ursinnig. Wägner besvarade detta med att hon kunde betrakta sina egna bidrag för sig som ganska påstridiga och högljudda, men inte i en jämförelse med de uttryck av maskulinism som regerar samhället uppifrån och ned, den härsklystna och allestädes närvarande mandatmakt under vilka kvinnorna lever. (Tidevarvet, 7 maj, 1932).
Sin syn på rådande vetenskap och teknologi utvecklade Elin Wägner i förhållande
till en text i den svenska paviljongen vid världsutställningen 1937 i Paris. Människan var bunden vid jorden, vetenskapen befriade henne, hon erövrade luften och vattnet. Händerna skapa liv, tyvärr så de också död. Men tron på mänsklighetens framtid lever. (Idun, 27 nov. 1937, Vad tänker du mänsklighet, Helena Forsås-Scott, 1999, s.209). På sju sidor kommenterade Elin Wägner ovanstående meningar utifrån sitt civilisationskritiska förhållningssätt. Texten skulle utan vidare ha kunnat presenterats på Klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Som sammanfattning får följande meningar duga.

Birgitta Rang
Läs hela artikeln i papperstidningen!

Tags: Nummer 1/10