Artiklar

Agonistisk feminism: det privata är fortfarande politiskt

Berit Larsson, länge verksam på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg och en av dess grundare, doktorerade förra året med en avhandling med titeln Agonistisk feminism och folklig mobilisering som i vår kommer ut i bokform.

Feminismen är i kris, läser man. Den har blivit för individorienterad, identitetsfixerad och har tappat sin aktivistiska samhällsförändrande anda från 70-talet. Vissa feministiska teoretiker, som till exempel amerikanskan Nancy Fraser, menar att begreppet har blivit så urvattnat att det är dags att börja om från början. Andra har ifrågasatt möjligheten och värdet av att överhuvudtaget generalisera om kvinnor.
Samtidigt har man lärt sig att man inte kan tala om Feminismen med stort F. Olika feminismer finns parallellt eftersom kvinnor har alltför skiftande agendor beroende på olika levnadsvillkor och livserfarenheter. Det gäller i alla lägen att specificera vilken sorts feminism man menar.
En ny feminism finns att ta till sig som kan ge hopp åt pessimisterna, en som återknyter till den mer utåtriktade, dynamiska traditionen, där det privata fortfarande är politiskt, nämligen agonistisk feminism.
Berit Larsson konstaterar att det skett ett paradigmskifte inom feministteori de senaste trettio åren. Man har övergått från att anta att det existerar konsensus bland kvinnor, att hävda att kvinnors erfarenheter är universella, till att erkänna och problematisera skillnader och oenigheter. I en sådan miljö som kvinnofolkhögskolan är det uppenbart att stora olikheter förekommer, eftersom eleverna rekryteras ur de mest skiftande bakgrunder. Skolan är ”ett eget rum”, där kvinnor möts tvärs över åldrar, klassgränser, religioner, hudfärger, sexuella preferenser, etniciteter, funktionsförmåga, sexradikalism och könskonservatism.
Härmed rymmer den också många motsättningar och konflikter. Går det att bygga ”dialogfrämjande och oppositionella gemenskaper som kan fungera demokratiskt?” undrar Berit Larsson.
Vilket pedagogiskt förhållningssätt kan bejaka dessa skillnader, motsättningarna likaså, och aktivt använda sig av dem för att i demokratisk anda komma ett steg längre i det kunskapande och självförverkligande som är all utbildnings mål.
Om man nu kan tala om mål. Utbildning eller bildning kan snarare ses som en process som leder fram till förståelse, samtidigt som den rymmer en politisk dimension eftersom den stegvis öppnar individen mot samhället. Utgångspunkten i diskursen är att ”människor är politiska gemenskapsvarelser”. En radikal kvinnorörelses har dock ett mål, ”att utmana och omforma de befintliga maktrelationerna för att etablera en ny hegemoni- hur man ska konstituera former av makt som är kompatibla med demokratiska värden.”
Ianthe Holmberg
Läs hela artikeln i papperstidningen!

Tags: Nummer 1/10